Bloggeri, bloggera...

Nu har jag bloggat mer (eller mindre) i över 3 år. Det låter det ;D!

Men nu är det så att jag blivit äldre* än vad jag tror att jag är (!?!?) och det betyder att mina ögon inte klarar av hur mycket "datatittande" som helst. Eftersom jag sitter framför datorn hela dagarna på jobbet (= att jag jobbar mer än vanligt) så orkar mina ögon inte med att fortsätta hemma och därför kommer jag att ta ett längre brake än 1 inlägg/vecka. Ett sommarlov typ... Det räcker med att vara skelögd! Man behöver inte lägga till röda (och kliande) ögon till detta också.

* Härom dagen blev jag stoppad av en (yngre) kille som undrade om jag hade tid att svara på några frågor. Och han envisades med att tilltala mig joven (typ att jag såg ung ut). Så det var joven hit och joven dit...
Hur som helst så efter att ha gett mig "komplimanger" om hur ung jag såg ut så frågade han om min exakta ålder. 45, svarade jag. Hela hans ansiktsuttryck förändrades och man riktigt såg hur han tänkte: Hur fan kommer jag ur detta... 
Han harklade sig både en  och två gånger! *Hrmff*, tyvärr så kan jag inte ställa frågorna till dig! Man måste vara över 50!! Jag kunde inte mer än att lida med honom, stackarn! Sonen (som var med mig) blev dock väldigt illa berörd och sa att killen var mer än oartig. Söte, lille sonen, som tar mamma i försvar.

Utmaning!

Rolig utmaning hos wtfdc! Som vill se hur det ser ut där vi håller till när vi bloggar!

Man ska fota där man brukar sitta när man sitter vid sin dator och sedan skicka den vidare. (meddela mig gärna om ni antar den så jag får snoka lite hur det ser ut hos er ;D)

Ja, så här ser det ut hos mig! Alltid ett kaos på mitt bord. Sonen har fått nytt och stort skrivbord så hans lilla netbook syns knappt. Dottern har "tröskverket" i sitt rum där hon lagar tårtor och pannkakor med Alfons Åberg bl a.

Hur ser det ut hos er???

*väntar med spänning*

Tack alla Nalle Puh-fans... bl a...

Enligt feedjit så har jag nått 7000-gränsen vad gäller besökare. Inte illa tycker jag, då tanken från börjar var att bara finnas till för vänner och familj...

Ett tack går till, i första hand till finska, Pooh-vänner som besökt mig (men inte kommit tillbaka...). Jag ligger tydligen rätt till bland bilderna på vår lilla honingsbjörn...

Men det största tacket går dock till er som återkommer till mig - och ofta! Bloggen är ju faktiskt ett himla bra sätt att umgås och få vänner på.

Många av er tillåter mig att få nya intryck och lär mig nya saker. En del får mig att både skratta och gråta. Andra bara det ena eller det andra. En del har slutat och andra har kommit till. Och visst har jag några som jag bara tjyvkikar på...

Denna lilla Puh har dock min kompis ritat.

Tack Malin!

Keep on blogging!